Olof "Alf" Södergård som tidigare var en habil löpare (något sämre i dagsläget), men som numera (pga diverse skador) även pysslar med cykling och roddmaskin (ja, det är sant). Hyser en förkärlek till uthållighetsidrotter och fullkomligt älskar Monarks testcyklar.

söndag 27 november 2011

Mera syrgasmaxtankar + veckobokslut

Hej. 1:a advent idag. Tiden flyger. 

Sedan fredagen har det tränats några pass till givetvis. Gårdagen bjöd på 5x10'/2' på testcykeln. Måttliga (mot vad jag tryckte i våras) 320w var belastningen i snitt och en kadens på runt 100 rpm. Totalt 2h pressades med hjälp av att sällskapet bestod ut av längdskidor på Tv:n. Efter det gjorde jag inte många knop kan tilläggas. Denna dag innehöll också 2h testcykling, men bara distans. Även denna gång planerade jag in passet framför skidorna. Man får inte vara dum. Efter sedvanlig komning och lunchtupplur, begav jag mig nedåt till hallen och körde 1h crosstrainer + lite benstyrka. På söndagar måste man fasen köra två pass annars blir dagen så jäkla seg. Anyways. 15h30min skrapades i hop under denna vecka. 2st maxtest och 3st övriga kvalitetspass. Resten distans av olika slag. Godkänd vecka. 

Nedan ser ni två bilder som är mina pulsfiler från maxtesten. Det intressanta jag hittade där var när jag jämförde kurvorna mot varandra. Kurvan på maxet med syrgas följer inte riktigt normen för hur maxkurvor brukar se ut (i alla fall inte mina). På syrgasmaxet ökar inte pulsen helt linjärt med den ökade belastningen. Den går upp för att sedan gå ner något. Att jag på något sätt lyckas återhämta mig under en kort stund innan nästa watt-nivå. Ett sparande av energi kan man ju kanske säga. Får undersöka detta lite närmare. 

Maxtest luft. Endast vanlig luft här. Pulskurvan under maxet är normal. Det vill säga att den  ökar linjärt med den ökade belastningen. 


Maxtest syrgas. Notera hur pulsen under maxet inte går spikrakt uppåt. Pulsen går efter en höjning upp, för att sedan gå ner  något igen. Snabb återhämtning.



fredag 25 november 2011

Maxtest med syrgas

En vecka har gått och jag har försökt träna en del. Alternativt fortfarande dock. Dubbla pass varje dag hittills och ett snitt på över 2h/dag. Idag kändes det av på det andra passet. Ett uns av trötthet uppenbarade sig. Var smart och körde kortare intervaller (1000metare på rodd) med kortare vila (1') än längre traktorintervaller. 8st svettiga tusingar blev det och 90min totalt. 

En anledning till seghet kan också komma ifrån tisdagens dubbla maxtest på cykel. Var med i en pilotstudie i Bosölabbet där de testade tillförsel av syrgas under submax- och maxarbete. Jag bangar ju väldigt sällan ett maxtest och ännu mindre två stycken diton. 2st subnivåer om 12' vardera på 160w och 240w (80 rpm). Därefter maxtest, ökning 0,25 kp/min (90 rpm). Masken var kopplad till 2st stora tuber, en med vanlig luftblandning och en med 100% syrgas. Med hjälp av en ventil (och en annan apparat) gick det att växla mellan dessa blandningar när helst man ville. Under halva tiden på vardera submaxnivå kördes den ena blandningen, och vise versa. På maxet var det luft på det ena testet och syrgas på det andra. Grejen var dock att testpersonen inte visste vad som var inkopplat, utan fick reda på det först efteråt. 3h mellan testerna.

Jag har inte cyklat särskilt mycket de senaste månaderna och hade inte alltför höga förhoppningar. På första testet lyckades jag pressa mig hela minuten på 495w innan jag dog. På det andra testet 8sek in på 495w-nivån. Alltså 52sek "sämre" prestation på det andra testet. Det första var med syrgas fick jag senare reda på. Vilken jäkla känsla! Kikade på pulsklockan under tiden och såg när den ena blandningen var inkopplad sjönk pulsen och ansträngningen blev mindre. På maxet upplevdes det som att jag kunde återhämta mig väldigt snabbt. Kunde trampa tills jag dog ungefär. 

Maxlaktat efter 1' respektive 3' var 13,8 mmol/14,2 mmol med syrgas och 11,2 mmol/12,8 mmol med luft. 14 mmol är väldigt högt för att vara jag. Vet inte om jag kommit upp till det tidigare. Intressant. Laktaten på subnivåerna låg stabilt på 0,5 - 0,7 mmol. 

Syreupptaget mättes upp til 5,68 l/min (75,13 i testvärde) på testet med vanlig luft. De hade inte fått fram siffrorna från syrgastestet, men de sa att en ökning på ungefär 12-13% är normalt. 5,68 är nytt pers för mig, men det finns ett men. Mätningen gjordes med Jaegern och är inte lika tillförlitlig som den gyllene standarden med Douglassäckar. Dock så är den ju validerad frekvent och bör stämma mycket gott. Det andra men:et är att jag gjorde testet med syrgas innan, och kan på så vis ha fått positiva effekter ut av det. I vilket fall är resultatet mycket intressant. Mitt tidigare rekord var/är 5,51 l/min och att då öka 1,7 dl är ganska bra. Att ur träningssynpunkt kunna använda sig ut av syrgas för att "boosta" systemet kanske kommer bli det nya. Är ju lite motsats mot höghöjdsträning. Vid träning på hög höjd (lägre halt syre i luften) måste man träna på en lägre intensitet än på lågland, men man skulle då kanske med hjälp av syrgas istället kunna träna på en högre intensitet. Alltså träna på över 100% av sin "normala" förmåga. Det vore verkligen spännande om man kunde urskönja en ökad prestation över en längre tid med hjälp av syrgas. Det är nog på gång om den här förstudien faller ut väl. 

Många intressanta tankar, och nu är jag trött så jag förbehåller mig från eventuella fel i texten ovan. Sömn, jag kräver en jävla massa sömn... 

fredag 18 november 2011

Bättre, men inte bra

Tre veckor har nästan gått utan löpning nu. Det suger fett med röv. Skadeområdet känns mindre än initialt, men det känns fortfarande av. Jag vågar inte riktigt chansa på att ge mig ut och få ett bakslag, vilket skulle kunna leda till ännu längre konvalescens. Läste på det här internetet att en skada av denna karaktär jag har tar mellan 3-8 veckor att bli bra. Jag ska försöka hålla mig till det kortaste tidsspannet. Det är surt att inte kunna löpa fritt nu när det är den bästa hösten på evigheter. Tids nog intalar jag mig, och det är ju faktiskt ganska kul att lufsa runt i halvmeterhög snö också.

Jag har i vilket fall som helst inte legat på sofflocket hela dagarna under denna period. De senaste åren har jag ju matat alternativträning vilket har lett till en starkt förbättrad central kapacitet. Testcykeln har dammats av, crosstrainern återupptäckts och hatkärleken mot roddmaskinen finns där än. Ungefär fyra stycken kvalitetspass är planen per vecka. Oftast längre tröskelintervaller på cykeln och sedan något kortare intervaller på roddmaskinen med mer flås. Crosstrainern kör jag bara distans på. Trodde faktiskt att jag hade tappat väldigt mycket kapacitet på rodden, men efter att ha kört några svettiga pass verkar det som att vissa takter sitter i. Den specifika styrkan är rätt borta, vilket gör att jag ligger i något högre takt på samma intensitet och motstånd från förra säsongen. Har tappat ekonomi i draget också. Behöver således träna mer, och köra längre tröskelintervaller med växelinslag. Till exempel 4x10'/3' där man växlar takt var 2,5' under varje 10'-intervall. 28(2,5')-24(2,5')-28(2,5')-24(2,5'). Farten ska då vara konstant och man får således trycka mer under lågtaktaren för att behålla farten. Grym träning. Där är jag dock inte än. Körde ett pass i onsdags om 4x2000m/2' och utfallet var enligt mig rätt gott. 7:17.8 - 7:15.9 - 7:13.9 - 6:57.5. Ska göra ett 2000m-test snart för att se hur man ligger till. Ska fasen under 6.30 innan vintersäsongen är över. 

Söker lite inspiration på internet och hittade några av Bekeles mellantider från diverse lopp. Minst sagt hårresande siffror. Hans snabbaste sista 1000m av de lopp han sprungit är från ett 3000m-lopp (IVM 2006). Han avverkade då de avslutande 1000m på 2:23.33!! Helt galet. Han snabbaste avslutande 400m var från IAAF World Athlethics Final 2009, även det ett 3000m-lopp. I ett långsamt lopp (8:03.79) kickade han ifrån Lagat och resten av fältet med 52.03(!!) på sista varvet. Helt okej. 


Bekele anno 2011 ser ut att få kämpa aningens mer än förr. Vinner gör han dock fortfarande och det går ju skapligt fort ändå.

fredag 4 november 2011

Adductor longus

Jag har åkt på en ljumskskada. Adduktor-musklerna ömmar, och då främst M. Adductor longus. Bajs. Borde nog ha skyndat mer långsamt med träningen, men som alltid är det oerhört lätt att vara efterklok. Måste lära mig att bli efterklok i förhand. Min personliga sjukgymnast tror att det kommer från att mina hamstrings har för dålig rörlighet. Korta hamstrings gör att adduktionsmusklerna får jobba extra hårt. Kan ligga något i det (erkände jag motvilligt). Förhoppningsvis är det inte alltför allvarligt, men det blir nog några veckor med mer alternativ träning samt rehab. Jag som just började hitta ett fint flyt i löpningen...

Som alltid när man åker på en skada lär man sig något. I mitt fall måste jag bli bättre på att värma upp, styrketräna, stretcha, lyssna på kroppens signaler och inte bli för ivrig. Hmm... Rätt mycket alltså. 


Tur att det är bra testcykelväder i alla fall.