Lidingöloppet del 2: Laser och langarna

Har haft internetstrul i några dagar, därav dröjde fortsättningen.

Ja, som alla kanske (inte) vet, presterade Laser ett mycket gott resultat i lördags. 1:49.33 är inte fy skam. Det mesta klaffade. Bra ben, nya (och snygga) skor, bra sparring och en bra stödapparat. Denna tid är gjord med en relativt liten löpmängd på runt 9-10mil i veckan, och toppar på 12-13mil. Inte särskilt mycket alltså (ur ett mer elitistiskt perspektiv), men likt den gamla klyschan - Rom byggdes inte på en dag - gäller det att skynda långsamt och tänka långsiktigt (om man vill bli riktigt bra). Laser är ju relativt ny i löpsvängen och har bara tränat kontinuerligt (i löpning) sedan nov/dec -08. Därifrån har det tagit ett tag att bygga upp kroppen för att klara av löpning i större volymer på en daglig basis. Mängden är ju inte allt, utan det gäller att träna rätt också efter sina egna förutsättningar. Att veta vilken sorts träning man svarar på, och inte svarar på. Det kan ta lite tid att klura ut, och man måste mer eller mindre göra fel för att veta vad som egentligen är rätt. Laser har i alla fall hittat rätt, och jag ser inga hinder till att han kommer att kunna kapa ytterligare minuter på Lidingöloppet framöver. Här nedan ser ni resultatutvecklingen genom åren.

Lasers Lidingölopp:

• 2002 - 2:24.44 - plc. 835
• 2003 - 2:23.56 - plc. 850
• 2005 - 2:27.04 - plc. 790
• 2006 - 2:12.15 - plc. 178
• 2007 - 2:07.58 - plc. 202
• 2008 - 1:59.51 - plc. 81
• 2009 - 1:56.12 - plc. 42
• 2010 - 1:49.33 - plc. 14

Avfärd mot start. Ded men walking.

Själv utförde jag ett digert langningsarbete på D-dagen. Med mig som hjälp hade jag Prinsen, Tri-Erik och Skidåkarn'. Prinsen och jag rekade langningssträckan kvällen innan och kontrollerade hur lång tid det tog att ta sig mellan de olika punkterna. Det är inte en helt enkel uppgift att langa på fem olika ställen, då det är en del folk i omlopp på ön under dagen. Vi fick gasa på rätt duktigt och växeldra för att vara säkra på att hinna emellan. Givetvis hann vi till alla ställen samt att se målgången. Börjar kunna alla genvägar på ön vid det här laget.

Det som serverades. Alltid bra att ha en extra stödstrumpa i fickan in case of.

Här är de ställena vi stannade till på:

• Starten, Koltorp
• Ekholmsnäs, 5,5km (langning)
• Kyrkviken 8km (här stod Erik utplacerad)
• Hundgården, Elfvik, 12,5km (langning)
• Bosön, 19km (langning)
• Abborrebacken, 25km (langning)
• Strax innan Golfbanebacken, 28km
• Grönsta, målgång.

Prinsen är avspänd inför langningsarbetet. Fansen ringer oavbrutet.

Lidingöloppet del 1: Byxmysteriet

Skippar ursäkterna om det lackande skrivandet, och går direkt på potatisen istället.

Lidingöloppet avgjordes ju som bekant den gångna helgen och jag var givetvis på plats (svårt att inte vara då jag bor ett stenkast från banan). Anyways. Detta inlägg handlar främst om Oskar Svärd, den trefaldige Vasaloppsvinnaren. Han sprang 3-milen i lördags, och hade som tidigare merit från detta lopp ~1:50 från 2003. Han stapplade sent om sider i mål på dryga 2:00, men det är inte anledningen till inlägget. Anledningen (eller funderingen kanske) beskrivs bäst i bilder. Se nedan:

Bild 1: Denna är med största sannolikhet tagen vid Kyrkviken, efter cirka 8km. Som synes har den gode Svärd på sig ett par moderiktiga kompressionstights av senaste snitt. Inget konstigt med det.

Bild 2: Den här gissar jag är tagen vid cirkus 3km kvar. Hmm...det är något som fattas? Istället för tights på låren är det nu ett par mindre fashionabla kalsonger (alternativt hotpants). Märkligt.

Frågan lyder: Varför har denne skidlöpare tagit av sig sina byxor under loppet?

• För varmt?
• För tight?
• Blev nummer2nödig?
• Bli lättare uppför?
• Psyka motståndarna?

Någon som i ärlighetens namn vet varför?

(Bilder lånade från Susanne Sjöstrands FB:album)

Crêpe épaisse alá Prinsen

Har haft flyt med de yttre betingelserna hittills denna vecka. I måndags ösregnade det hala dagen, och då var det vilodag (från cardio i alla fall). I går sken solen starkt på förmiddagen, och då blev det 5h distans utan föda med Linus, Prinsen och Kullgren. Därefter vräkte regnet ner igen. Idag regnade det som satan och då passade det ypperligt med ett inplanerat testcykelpass. Ibland går det ens väg helt enkelt.

Dagen testcykelpass var i och för sig en ren misär. Planen var 4x4'/4' på mysiga 400w, men tydligen fattade inte kroppen att det här skulle vara rätt "lätt". Den första kändes värre än vad den sista brukar göra. Precis den känslan man vill ha i början av ett pass. Hur som haver. Körde 2st 4or + 2' + 1' @400w. Det fick banne mig räcka. Ja, jag är klen. Gårdagens pass kan nog annars, med stor sannolikhet, ha spelat in på utgången av dagens dito. Anyways, skönt att få flåsa av sig lite inför helgens tävlingar.

För att återanknyta till rubriken, så tjötade jag och Prinsen en massa mat under distanpasset igår (FYI är det en obra idé att göra då man blir fruktansvärt hungrig, och vet att det är timmar tills man får fylla sin lilla ventrikel med mat). Vi diskuterade pannkakor, och hur det godaste receptet är komponerat. Vi kom sedermera in på tjockpannkakan, och vad man skulle kunna göra med den. Prinsen tipsade då om att blanda i kanel, vaniljsocker samt skivade äpplen i smeten. Det lät väldans gott i mina öron, och jag var därför tvungen att tillaga denna delikatess igår kväll. Utfallet blev mycket gott. Kan liknas vid en matigare äppelkaka ungefär. Kan med fördel serveras med en kula vaniljglass till. Fett och gott.

Mmm...jag har redan ätit upp denna plåt. Snabbt och enkelt att göra. Lika god kall som varm.

//Chef de cuisine, Alf

En sorts tävlingsrapport

Ja, jag var ju och tävlade igår. Det var de fashionabla Svealandsmästerskapen som avgjordes ute i obygden Ockelbo. Tyvärr så var inte prinsen närvarande (eller ens någon avlägsen släkting) som kunde agera prisutdelare, men det gick ju bra ändå. Personligen hade jag inte tävlat sedan SM och var väl lite ringrostig. Tränat har jag ju dock gjort hela tiden och det har känts bättre och bättre. Den här kraschen sabbade tyvärr uppladdningen en smula då det blev vila onsdag, torsdag och fredag på grund av smärta. Bara att gilla läget.

Laget som vi hade till start var riktigt starkt, samt att vi var i numerärt överläge till antalet. Då kan det inte bli annat än kalas. Det fanns bara ett mål för dagen och det var att en grön ekodusch-cyklist skulle vinna. Starten gick och attackerna avlöste varandra. Gick på några stötar hit och dit. Sedan kom en attack från en Hofvare på högern, jag hängde på och vi fick en liten lucka. Klungan jobbade dock ikapp och jag tänkte att nu är det ett bra läge för de andra i laget att kontra. Sagt och gjort, Linus och Pentonen dubbelstöter från vänster, samt att Alex och Lundvall dubblar från högern. Mattias låg då redan i utbrytning. Detta blir då givetvis den avgörande delningen. Kul. Inte mycket att göra för lilla mig då initialt. Jag och Kullgren blir kvar i "huvudklungan" och neutraliserar loppet bakifrån så att säga. Sedan blev det en rätt halvtråkig resa fram till mål (som var cirkus 10mil bort).

Jag och Erik glider med i klungan.

Kroppen kändes faktiskt riktigt bra. Benen svarade och skallen var pigg och fräsch. Ryggen segnade ihop en aning efter ett tag, men så länge man var någorlunda still med överkroppen gick det fint. På de två sista varven började jag känna av kramptendenser i låren. Det stack till och ryckte något förbannat. Okul då jag i övrigt var pigg som en mört. Tror det berodde på tävlingsovanan. Att det blir många korta och hårda kraftinsatser under en lång tid. Jaja, bra träning i alla fall. Det hela tog 3h29min tror jag över 14mil. 163 i snittpuls och 188 i max.

Vi vann såklart och dessutom en trippelseger med Alex "Loket" Gingsö som 1a, Mattias "Doktorn" Svensson som 2a och Linus "Spurtarn" Dahlberg som 3a. Full pott. Gött.

Pallen, och mästartröjan som Alex nu får bära i ett år framöver.
(Alla bilder snodda från Kullgren)

Så, det var väl tävlingen i stort. Orkar i alla fall inte skriva mer. Nya tävlingar till helgen och då får banne mig krampen hålla sig borta. Då kan det bli väldigt kul.

Ett par hjul säljes

Har ett par Mavic Cosmic Carbone anno 2008 som jag nu ska sälja. Det är kanttrådshjul med campabody. Säljes på grund av byte av komponentgrupp. De är sparsamt använda och har många hårda mil framför sig. Prislappen ligger på 3500:- De har som synes inga klibbor (klistermärken alltså) kvar, vilket ger dem ett mer rent utseende.


Hör av dig om intresse finnes.

Statusen av min sköra lekamen

Afton.

Gick till sjukan och röntgade (efter påtryckningar från omgivningen) de delar av kroppen som kändes mosade, alltså hela ryggen samt det (inte så längre lilla) lillfingret. Plåtarna visade inga skelettskador, men musklerna hade fått sig en ordentlig misshandel. Bra bra. Ont gör det fortfarande, dock inte lika mycket. Ska iväg och köra Svealandsmästerskapen imorgon vilket blir spännande. 14 mil tävling med klen rygg och taskigt grepp i högerhanden. Jippi. Får knapra lite piller innan och köra hårt från start så att jag inte kan urskilja varifrån smärtan kommer.

Glömde att meddela att jag faktiskt sprang en sväng förra veckan. Körde den svartvita Bosömilen med Laser som sällskap. Då jag numera har noll koll på hur fort jag springer lufsade jag på i rätt god takt faktiskt. Knäppte några km-tider efter halva rundan ungefär och hade följande 3.54 - 4. 08 - 4.09 - 4.06 - 4.01 med tillhörande kupering. Helt okej fart för en löpinvalid tycker jag, och det var ju inte så jobbigt heller (för flåset alltså). Benen säckade ihop något. Fick träningsvärk redan mitt under passet. Det är bra. Om jag nu någon gång kommer kunna springa som en normal gosse igen, kommer det banne mig inte ta så värst lång tid innan man slipper skämmas. Fick dock skapligt ont efter den rundan och har så fortfarande, men det var det värt.

Så här såg jag ut en gång i tiden när jag sprang. Och jag som aldrig gillat nostalgi...

Hundkrasch

Jaha.

Igår synade jag asfalten. Det gjorde väldigt ont både då och gör så fortfarande. Onödigt.

Jag skulle ut och finrulla 1h på ööön. Jag valde mtb:n som ändamål för detta, vilket skulle visa sig vara mycket klokt. Efter cirkus 20min var jag nästan framme vid Larsbergs station, en mindre utförslöpa på cykelbanan låg framför mig. Trampar på då jag ser att det är fritt fram på vägen. Sedan ser jag en liten hund som kommer ut från ett buskage och rör sig ut mot vägen. Ingen ägare i syne. Är rätt nära i detta läge och lägger lite lätt tryck mot bromsarna. Hunden gör då en kamikazemänöver och springer rätt mot mig. Hinner inte tänka så mycket utan agerar instinktivt och klämmer till bromshandtagen samtidigt som jag svänger lite. Missar hundfan med en hårsmån, men själv flyger jag över styret (en halv volt typ) och faller rätt platt på ryggen från hög höjd och hastighet. Aj. Lätt chockad sitter jag sedan och funderar på vilka delar av kroppen som sitter kvar. Häver ur mig extremt fula ord också, och är jävligt förbannad. Ingen ägare till hundjäveln syns till. Känner mig lätt groggy och har fruktansvärt ont i ryggen samt det högra lillfingret. Konstaterar dock att hjälm och glasögon är intakta, vilket är ett mirakel i sig. Armar samt ben är också helt förskonade från åkommor. Ser mig omkring och förväntar mig att den ansvarslösa ägaren ska komma fram och hjälpa till möjligtvis, men icke. Hunden har sprungit iväg liksom den förmodade ägaren. Fy fan.

Kravlar mig upp på cykeln igen, som också den är intakt (den är ju en riktig panzerwagen). En obeskrivlig smärta sprider sig och jag börjar trampa hemåt i 5km/h. Tankarna går nu mot om hur illa det här gick egentligen. Ryggen är ju inte att leka med, och jag har planerat att använda den ett tag till. Väl hemma letar jag fram en voltarenask och trycker i mig några stycken. Försöker sitta, ligga, stå, men allt gör fan ont. Undersöker om jag har några synliga sår och ser lite skrap på ena skuldran samt blodvite mitt på ryggen läng ryggraden. Jag hade cykelpumpen i mittenfickan och måste ha landat platt på den. Aj igen. Lillfingret ser rätt paj ut också, blåaktigt och svullet.

Fan vad onödigt detta var. Jag hatar hundägare som inte kan ha koll på sina djur. Hur satans svårt ska det vara? Det är fasen livsfarligt att vara cyklist oavsett var man cyklar. Bilister hatar en när man cyklar på vägen. Blev nästan nerkörd i söndags till exempel. Fotgängare hatar en när man cyklar (tränar) på cykelbanan där det är barnvagnar och personer i bredd samt hundar överallt. Jag blir galen. Var i helvete ska man kunna få cykla utan att bli skälld på? Ich bin frustrerad.

Natten var lätt oskön, men ryggen kändes lite bättre idag i alla fall. Hade planerat för ett distanspass, men var osäker på om det skulle gå. Bytte om och drog ut ändå. Smärta har man ju upplevt förr. hade svårt för att stå upp och bända, och var tvungen att sitta väldigt stilla med överkroppen. Då var det ganska drägligt faktiskt. Lite halvsvårt att hålla i styret med högerhanden också, så det blev en rätt statisk runda sittställningsmässigt. Vädret var dock superbt vilket gjorde det hela lätt värt det. 4h20min fick jag ihop. Kändes onödigt att tänja på gränserna med ett längre pass.

Som det känns nu känns det mindre ont när jag sitter på cykeln än när jag "lever". Det blir ingen start för mig i tempo-km imorgon ändå. Kan inte ligga i en så låg ställning och ta i hårt. Kan inte heller styrketräna. Återstår att se om jag kan tävla till helgen. Måste nog ta mig in till sjukan imorgon och kolla upp kroppen. Bloody helvete.

Mitt lilla finger behöver en översyn.

Testresultatet in print

Hittade detta lilla dokument också på det "vetenskapliga" testet.

Powerades "elitidrottare"

Jag har hittat en ny grej att störa mig på.

Powerade (den där syntetliknande sportdrycken) har en litet projekt som de kallar Utmaningen, där de tar sig an en motionär som under några månader ska formas till en mer slipad idrottare. Förra året var det en herre som skulle genomföra ett triathlon (olympisk distans) under en viss tid, och detta år är det Lidingöloppet (30km) som är "utmaningen".

Efter att ha sett reklamfilmerna som går på tv, blev jag mer intresserad av att se vad det var för status på deltagaren. Väl inne på deras hemsida möts man av den ena mer machobetonade "artikeln" med snärtiga one-liners efter den andra, såsom Muskelpaketet, Här spyr utmanaren, Lidberg lovar tuffa tag und so weiter. Suck pust stön vad störtlöjligt. Tycker jag.

Jag blev särskilt intresserad av Muskelpaketet - Klas testresultat chockar. Utmanaren har under projektets gång gjort laktat- och syreupptagningstester på SportSupportCenter, och nu var alltså det senaste testet tydligen chockerande. Jag citerar: "Här är chocksiffrorna som visar att Powerades Utmanare Klas Kronaas gått från slö motionär till elitatlet – på nolltid." Hmm...elitatlet alltså? Intressant. Vad är det då för siffror och värden han har presterat? Vid det första testtillfället presterade han ett testvärde på 56 och nu, fyra månader senare, 72(!!). Hmm...72 är ju faktiskt rätt bra, särskilt med tanke på att utmanaren är en tidigare handbollsspelare och ser rätt muskulös och stor ut (har inte hittat några mått på längd och vikt tyvärr). Jaja, men har man 72 i testvärde borde det ju gå skapligt fort att springa tycker man. Då ska vi se, Midnattsloppet på...39,27. Hmm...det är ju inte så värst bra, med tanke på testvärdet det vill säga. Inte elitidrottarmässigt i alla fall. Jag skulle tippa på att det är någonting galet med testet. Kanske en så kallad Glädje-Jaeger månne, eller att de helt enkelt uppskattar Vo2max efter resultatet av det submaximala tröskeltestet? Vem vet. Blir inte testledaren förundrad över dennes höga testvärde, men förhållandevis kassa prestation i testet? Märkligt.

Vad som står mer är att allsvenska fotbollsspelare har ett snittestvärde på 74!!(!!). Kors i taket. Det var imponerande, och samtidigt väldigt fel. Snittet ligger snarare runt 57, efter siffror från en studie gjord vid GIH 2007. Bra research av dem.

Anyways. Det jag stör mig mest på är just själva utformningen av hemsidan och framtoningen. Allt ska vara så jäkla macho, samt att det är så grymt bra att pimpla sportdryck hela tiden. Inget ont mot utmanaren eller tränarstaben. De gör ju bara som de blir tillsagda, antar jag. Jag tror dock att han kommer få svårt att klara av LL30 på sub2. Då måste han ju de facto hålla nästan samma fart som under Midnattsloppet, fast i tre mil, i sträck. Nja på den.

Över och ut

Ännu mera skor...

I denna hylla står nästan alla skor som finns i lägenheten. Undantaget är Lasers mögliga kräkskor som står utomhus.

Skofetischist, javisst!

Okej, här nedan ses en bild av mina löparskor som jag för tillfället har hemma.

Denna bild illustrerar både mina och ett urval av Lasers pjucks.

Som synes är det en hel del skor som finnes. Detta är dock inte alla som vi har. Personligen har jag ytterligare 2st par på jobbet, 2st i skolan + 3st par cykelskor och ett dussintal "vanliga" skor. Många skor blir det.

Vem vill ta sig på uppgiften att reda ut vilka märken och modeller det rör sig om här ovan? Fullständiga modellbeteckningar är eftersträvansvärt. Seså, kör igång!