Gick till sjukan och röntgade (efter påtryckningar från omgivningen) de delar av kroppen som kändes mosade, alltså hela ryggen samt det (inte så längre lilla) lillfingret. Plåtarna visade inga skelettskador, men musklerna hade fått sig en ordentlig misshandel. Bra bra. Ont gör det fortfarande, dock inte lika mycket. Ska iväg och köra Svealandsmästerskapen imorgon vilket blir spännande. 14 mil tävling med klen rygg och taskigt grepp i högerhanden. Jippi. Får knapra lite piller innan och köra hårt från start så att jag inte kan urskilja varifrån smärtan kommer.
Glömde att meddela att jag faktiskt sprang en sväng förra veckan. Körde den svartvita Bosömilen med Laser som sällskap. Då jag numera har noll koll på hur fort jag springer lufsade jag på i rätt god takt faktiskt. Knäppte några km-tider efter halva rundan ungefär och hade följande 3.54 - 4. 08 - 4.09 - 4.06 - 4.01 med tillhörande kupering. Helt okej fart för en löpinvalid tycker jag, och det var ju inte så jobbigt heller (för flåset alltså). Benen säckade ihop något. Fick träningsvärk redan mitt under passet. Det är bra. Om jag nu någon gång kommer kunna springa som en normal gosse igen, kommer det banne mig inte ta så värst lång tid innan man slipper skämmas. Fick dock skapligt ont efter den rundan och har så fortfarande, men det var det värt.
Så här såg jag ut en gång i tiden när jag sprang. Och jag som aldrig gillat nostalgi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar